Dom kallar mig Yngve - en blogg om BDD

Det sägs att känslor kan en inte rå för, och jag har nog alltid satt mig lite emot, tyckt att det är fånigt. Nog kan en väl tränga bort även de starkaste av emotionella infall till förmån för åtminstone en gnutta vett och sans, men plötsligt så har jag själv funnit mig i den där irrationella dimman där det river och drar i mig från båda hållen. Mycket kan jag döva, jag är en expert på att bita ihop, på att låtsas som inget, på att fly.

Så orättvist det känns, detta att jag skulle gå och bli så kär i någon jag inte fungerar ihop med, någon som är så olik mig som bara möjligt. Det gör så ont att inse att vi inte hör samman, trots att jag försökt bearbeta skiten i snart tre månader. Och varje gång jag ser honom så brister jag. Varje gång jag hör hans skälvande röst i telefonen. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva öppet om det här, jag är inte personen som blottar känslor, som bär mitt hjärta utanpå kroppen. Men kanske är det dags nu.

På ett sätt vore det enklast att bara klippa alla band, att intala mig att alltihop var ett misstag från första början, lära mig att ångra och förakta. Men för första gången någonsin så vill jag inte det. Jag vill inte för en endaste sekund känna att jag slösade tid på att älska någon, att de fina stunderna var förgäves. Det tänker jag inte ta ifrån mig själv. Så det så.

Godnatt.

Jag får väl snällt medge att jag inte varit den bästa av människor på sista tiden, faktum är att jag har levt mitt liv som vore det mina sista dagar. Varenda vink, varenda urbota korkad impuls har ryckt mig vidare, fått mig att fortsätta, köra på. Men jag antar att det är så man gör när man känner att man inte har något kvar.

Men även det är en lögn.

Jag må sitta med ingenting just nu. Ja, faktiskt nästan ingenting, utan att överdriva, men jag borde ändå ta mig samman, för efter sommaren väntar något som kan liknas vid ett liv. Jag ska flytta från Stockholm och börja plugga. Ta tag i de kvarglömda gymnasiepoängen och göra något av mig själv. Kanske inte just precis det jag önskade mig, men likväl något - istället för att sitta och förmultna bakom fördragna gardiner.

Men det känns underligt att göra upp framtidsplaner och samtidigt förbereda sig på undergång. Jag är osäker på vilken som är min huvudsakliga plan, och vilken som är back-up utifall projekt 1 skulle skita sig. Och ärligt talat orkar jag inte gräva i det mer.

Häromveckan satt jag och gick igenom en låda märkt "slentrian". Jag grät och skrattade om vartannat, över allt som gömde sig däri. Allt som gått förlorat. Allt som lever kvar. Självmordsbrevet från vännen som hängde sig för nästan exakt åtta år sedan. En hårtuss från Fela som fick somna in i somras. Sedan länge glömda brev från personer jag brukade älska. Fotografier av ett barn som ser ut som jag, men som känns så väldigt långt borta.

Ursäkta ordbajset. Jag ska sluta nu. Jag tänker kila ner till Lötsjön och mata fåglar. Det tycker jag är trevligt.

 

Jag skulle kunna säga att mitt liv har stått stilla de senaste månaderna, för nog är det så det känns. Men när jag börjar peka ut allt som hänt så inser jag att tiden faktiskt går, och att den gör sitt för att förändra saker och ting.

Jag har äntligen, efter fem år, befriat mig från sjukskrivningen. Nej, jag har inte blivit utförsäkrad. Det här är helt och hållet mitt eget beslut. Så nu är jag, åtminstone på papperet, som vilken stackars arbetslös som helst. Det känns både fantastiskt bra och fantastiskt skrämmande.

Ännu är jag inte i form för ett heltidsjobb, men till hösten kommer jag att återvända till skolbänken för att få ihop mina sista gymnasiepoäng. Ytterligare något som känns skitläskigt. Helst hade jag sett att mitt nya liv kunde börja NU NU NU, att jag slapp gå tillbaka till en punkt som borde varit avklarad för sju år sedan.

Det misslyckande jag känner kring min tillvaro har blivit mer och mer påtagligt över åren, att vara tjugofem år och totalt outbildad samt oerfaren inom allt vad arbetsliv heter är snäppet värre än att vara nitton år i samma sits. Naturligtvis förstår jag att jag har haft helt andra förutsättningar än andra, men det är svårt att inte se på sig själv som en värdelös människospillra när samhället genomsyras av en "alla borde göra nytta"-mentalitet.  Men det är lugnt, jag diskar min egen disk, lagar mat och tvättar mina underkläder helt själv. Faktiskt.

Och hur har det gått med BDD:n, då? Ptja, jag håller väl mig flytande för det mesta, även om det gått väldigt mycket nedåt det senaste halvåret så har jag ändock mått bättre än jag gjorde innan jag genomgick KBT hösten 2011. Ritualerna är inte i närheten av så tidskrävande som de en gång varit, inte ens när jag får rejäla återfall så blir jag stående i åtta timmar. Med duschen går det också bra, faktum är att jag blivit en mästare på snabbdusch - något som var mig helt främmande för två år sedan.

Omständighetsmässigt så ser det mesta ganska ljust ut. Nog för att jag ännu ställer in vissa planer till följd av förhöjd ångest, men jag kommer oftast iväg, uppför mig normalt och tar inte hundra år på mig att gå och handla. Nyttjar betydligt mindre smink, speglar mig sällan och har helt kommit över de tvångsmässiga tankarna kring att mitt bakhuvud skulle vara platt.

I övrigt lever jag tyvärr med samma starka övertygelse kring min absoluta fulhet, och än idag kan jag tro att människor ska överge mig på grund av hur jag ser ut och att mitt liv vore bättre om jag bara hade finare hud och mindre revben. Jag slits mellan oerhörd längtan efter behöring och våldsam ångest så fort någon kommer mig för nära. Så jag dricker mig full och blir pinsamt kramsjuk och hångelnödig. Inte den bästa lösningen, det måste medges.

Nåja, nu har jag ordbajsat klart för den här gången.
Imorgon är det Valborgsmässoafton. Håll gärna tummarna för att jag inte skämmer ut mig totalt, tack.

ps. Tack för alla kommentarer och förlåt för att jag varit sämst på att svara. Lovar att ta tag i detta så snart som möjligt.

Jag har kraschat. Ordentligt. Det känns som att jag slungats tillbaka två år i tiden, till en plats där jag gråter hysteriskt av att se mig själv, där jag inte längre klarar av rörelserna från min egen kropp, där jag ställer in allt jag planerat, struntar i att använda redan bokade och betalda tågbiljetter.

Jag vill ställa mig upp och skrika: KLÄ AV MIG NAKEN! Klä av mig, dra händerna över min hud, mina linjer, min otillräcklighet och säg att allting ordnar sig.

Men jag kan inte ens möta min egen spegelbild, inte sova utan skyddsmuren av kuddar omkring min kropp. Allt för att slippa påminnas, slippa känna, var jag börjar och var jag slutar.

Jag måste ta tag i min telefonfobi. Någonstans har jag gått i en närmast blind och naiv föreställning att det hela skulle lösa sig, bara sådär, helt av sig självt. Det har det dock inte gjort. Istället har det eskalerat så till den grad att jag tycker att det är jobbigt att svara i telefon även när nära vänner och familjemedlemmar ringer. Jag har så smått börjat utmana mig själv, börjat inleda nya bekantskaper/vänskaper med att våga ringa istället för att skicka sms. Det fungerar sådär, men det är ändå inte tillräckligt när det obehag jag känner inför telefonsamtal hindrar mig från att genomföra sådant som i högsta grad är livsnödvändigt för min fortsatta existens. Sjukintyget från läkaren, till exempel. Detta jag skulle ordnat med för flera månader sedan men bara skjutit upp så att det som nu väntar mig är fyra månader helt och hållet utan inkomst. Bra jobbat, liksom. Och jag har ju hela tiden vetat precis att det var såhär det skulle bli. Det är inte ett dugg synd om mig.

Hur mitt liv fungerar i övrigt är svårt att säga. Utåt sett ser det nog ganska bra ut. Jag har dock ett skov i min BDD just nu vilket gett kraftigt förhöjd ångest, minskad motivation och förlängda förberedelseprocesser innan exempelvis träff med vänner eller bara något så simpelt som att gå till affären. Men det är ju inget min omgivning märker av något nämnvärt. Jag framstår nog som relativt normal och välfungerande. Jag hittar på saker, är utomhus ofta och ser till att ha det där leendet på läpparna mest hela tiden. Så långt, så bra. Men inuti går jag sönder. Jag vet inte varför. Det är som att det bor en ständig oro där inne, något som river och sliter och gör mig alldeles matt. Jag vill bara lägga mig ned och blunda. Glömma.

Jag vet inte ens vad jag ska säga. Överallt tycker jag mig se människor som utropar att 2012 var skit, och att 2013 borde göra bäst i att bli ett bättre år. Men jag vet inte. Det finns ju alltid två sidor av samma mynt osv osv.

Precis som alla andra år så har jag gråtit, och skrattat. Jag har förtvivlat, och förtröstat. Ingenting är ju någonsin så svartvitt som bra eller dåligt, och jag vägrar därför sammanfatta år 2012 som någotdera. Jag vill hur som helst tro att jag har lärt mig något. Blivit lite klokare. Om inte genom att göra rätt, så genom mina misstag. Att jag nu åtminstone vet vad jag inte bör göra igen.

Den absolut största händelsen från 2012 är, tyvärr, Felas bortgång. Imorgon har exakt ett halvår passerat. Smärtan lever kvar. Hålet gapar ännu lika tomt och svart. Men jag överlevde. Jag är kvar ännu. Och det är vad, snarare än själva dödsfallet, jag borde fokusera på.

I söndags fyllde jag tjugofem år, en ålder som jag i sanningens namn aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle uppnå. Idag vet jag faktiskt inte vad jag tror. Jag tror inte att jag orkar göra mig några förställningar längre, varesig det är hoppfulla framtidsdrömmar eller domedagsvisioner.

Nyårslöften, då? Inga, bortsett från att fortsätta andas. Det sätter ju liksom förutsättningen för allt annat, inte sant?

Ta hand om er, allihopa.
På återseende.

 

 

Snöblandat regn över Stockholm. Jag sitter hemma hos Filip. Varför? Ptja, varför inte. Här finns katter, tv-spel och en inglasad balkong med infravärme(!). Jag kan liksom inte önska mig mycket mer.

 

Alldeles nyss sände jag in en ansökan om att få volontärarbeta på Stockholms katthem. Jag har dragit ut på det länge nog, det var dags nu. Hoppas att de hör av sig snart. Filip berättade dessutom om en kvinna på hans jobb som volontärarbetar med hemlösa, han tänkte att det kanske skulle vara något för mig; jobba upp någon slags social kompetens. Huvudsaken är att jag kommer ut och gör något, inte enbart för att det vore nyttigt för stunden och i hela rehabiliteringsprocessen, utan även som en investering för framtiden. Jag kan ju knappast räkna med att kunna hantera varesig studier eller arbete utan någon som helst erfarenhet i den här typen av rutiner - att vistas på specifik plats, hålla tider, dyka upp, planera.

Som bekant så tillbringade jag en hel del tid i södra delarna av landet för inte så längesedan. Jag blev borta i fem veckor, och jag klarade det galant. En del av mig var övertygad om att jag skulle springa in i första bästa vägg så snart jag kommit tillbaka till Stockholm, men nu har över en vecka passerat och allt är som vanligt. Jag väljer att se detta som ett tecken på min utveckling framåt, att jag inte längre är lika skör som jag en gång varit och att jag är redo för större åtaganden.

Än är jag inte så pass frisk att jag kan påbörja ett liv med heltidsstudier eller arbete, men tanken är nu att jag ska vara redo om ett år, och innan dess ska jag fokusera på att lära mig vad jag behöver kunna inför en tillvaro på egna ben. Därav volontärarbetet. Mina bristfälliga gymnasiepoäng är fortfarande ett problem, men jag tänker att jag får ta itu med det senare. Allra helst hade jag sett att det gjordes nu, nu, nu men dessvärre spelar ekonomiska faktorer in så jag får snällt vänta.

Jag är nöjd med hur jag lagt upp saker och ting, absolut, och jag är stolt över hur långt jag kommit, men det knäcker mig att se alla omvägar jag måste gå, att jag inte bara kan kasta mig rakt in i livet och bli en del av kretsloppet som om det vore det mest naturliga i världen. Och jag ser hur andras liv fortsätter, hur alla ständigt tycks vara påväg någonstans och jag skäms. Skäms varje gång jag får frågan om vad jag "gör nu för tiden". För sanningen är att jag har aldrig någonsin gjort något. Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att vara sjuk. Naturligtvis kommer det att ta längre tid för mig att "komma tillbaka", för det finns ju ingenting att komma tillbaka till. Jag måste börja om från början. Jag förstår det här rent logiskt, men emotionellt hänger jag inte riktigt med.

 

Så, hur mår jag nu? Jag vet faktiskt inte. Jag antar att det har lugnat ned sig. Jag gråter dock ganska ofta, men det är säkert bara bra. Jag behöver släppa ilskan. Höjningen av antidepressiva börjar märkas, jag känner mig en aning mer energisk. Förhoppningsvis fortsätter det åt rätt håll. Vintern kan ju vara en klurig årstid, med allt sitt mörker. Min BDD-infekterade hjärna brukade älska det, men i takt med att jag fått mer och mer kontroll har mina värderingar omformaterats.

 

Det blev en himla massa ordbajs, ser jag nu. Dags att avsluta. Jag ska spela Skyrim och klappa på Shanti. Adjö, adjö!

Jag är på semester. Efter nio dagar i Danmark for jag till Blekinge, där jag fortfarande är kvar. Tanken var att jag skulle ta Malmö efter Köpenhamn, men påfrestningen i att vara social så pass länge gjorde att jag flydde till hemtrakterna för lite lugn och ro istället. Sedan några dagar tillbaka befinner jag mig hos min vän Sam. Här är det skönt och stillsamt. Vi ser på film, äter godsaker och gosar med husdjuren. Det trivs jag bra med.

I övrigt mår jag ok. Dock missnöjd över det kalla vädret och förbannar mig själv för att jag inte tog med mig vinterjackan. Med BDD:n går det skapligt, kör andra dagen i rad osminkad. Kommer på mig själv med att dra mig för att gå ut, men inte på grund av risken att förstöra smink/hår/hud utan helt enkelt för att det är förjävla kallt. Det är ett solklart framsteg.

Nä, nu tänker jag åter ägna mig åt att mysa med katten. Älskar katter. Får fan aldrig nog.

Det blir inte direkt bättre. Jag ligger och flyter på samma nivå, fokuserar mest på att hålla huvudet ovanför ytan. Gör så gott jag kan; försöker träffa folk, tar tag i det som behöver göras, men med inte särskilt stor entusiasm.

Besökte öl- och whiskeymässan förra helgen. Var på vippen att helt och hållet strunta i att gå, men tog mig själv samman och begav mig dit alla fall. Hade jätteroligt och det var välbehövligt, men gjorde mig fullkomlig utmattad efteråt. Det känns som att min energi är så kraftigt begränsad att jag ibland tror att jag ska ramla ihop när som helst, var som helst.

Skriver listor över vad som har förbättrats i mitt liv under det gångna året, för att påminna mig själv om att jag inte står still och att allt inte är piss, pest och senapsgas. Exempel: för ett år tog det mig fyra timmar att duscha, nu klarar jag det på tio minuter. Det händer till och med att jag njuter av att ta en dusch.

Om några dagar reser jag söderut. Först Köpenhamn, sedan vidare till Skåne och Blekinge. Allt på obestämd tid, men jag blir borta i åtminstone fyra veckor. Är nervös och förväntansfull. Behöver lite omväxling, aktivera mig, vara på gång, men har aldrig någonsin varit iväg sådär länge, på så många olika platser, med så lite möjlighet till avskildhet. Osäker på om det kommer att hjälpa eller stjälpa mig. I värsta fall får jag åka hem i förtid, i bästa fall klarar jag mig igenom det och blir ytterligare litet starkare.

 

Här har det minsann varit tyst som i graven. Jag har tänkt att jag borde sätta mig och pilla ihop någon slags sammanfattning över det som varit, det som är, och vad som komma skall, men uppenbarligen har jag inte kommit så långt på den punkten.

Kort och gott: jag har lämnat Göteborg för Stockholm, det enda som återstår är att fara tillbaka och ordna flyttstädningen, sedan kan jag säga mitt slutgiltiga tack och adjö.

I övrigt: hösten har smugit sig på. Jag välkomnar den genom att kapa luggen.