Dom kallar mig Yngve - en blogg om BDD

Min förkylning hann frodas under natten, så nu känner jag mig som sju svåra år. Jag hyser en desperat önskan att jag inte hinner bli sämre till på torsdag, eftersom jag då ska fotograferas för ett reportage jag medverkat i.

Men nu kan jag ju verkligen ta tillfället i akt att bara slappa på soffan, så schyssta filmtips tages tacksamt emot. Jag är ingen filmfantast, men i förkylningstiden kan det vara rätt gött att vila ögonen på något, särskilt eftersom jag nyss insåg att jag inte kommer få se något nytt från Desperate Housewives förrän om två veckor. OH THE DRAMA. Och ja, det är fritt fram att reta mig för att jag följer den serien, men herregud, jag kan inte sluta! Must. Watch. DH. Woooaaah. /Skadad

En på det stora hela ganska underbar helg lider mot sitt slut. Jag har dock blivit dunderförkyld men är rätt glad ändå. I veckan som kommer har jag inte mycket planerat, vilket känns välbehövligt och skönt. Mitt största projekt är väl att jag ska försöka hitta någon som låter mig komma på besök på lördag och ockuppera en TV ett par timmar. Melodifestival, för tusan! Själv har jag ju, som bekant, ingen TV. Ett föremål jag för det mesta är väldigt nöjd med att inte äga. Jag behöver inte få mina sinnen matade med den skit som visas där. Jag har liksom självinsikt nog att begripa att en överhängande majoritet av det som visas på TV påverkar mig högst negativt, och då är det naturligtvis bättre att avstå helt. Vill jag verkligen titta på något så finns mycket att hitta på internet, eller så får man fjäska in sig hos någon snäll kompis som har en TV. Det enda jag saknar är att kunna koppla in datorn och se på film på en större skärm, samt att spela TV-spel. Åh, jisses, vad jag saknar Xbox 360!

Nåja, nog om det där. Helgen var fin, det var mest det jag ville säga. I övrigt är det inte mycket nytt under solen här, inte. Jag har chockerande mycket att sysselsätta mig med, är generellt stressad, men har börjat sova riktigt bra igen. Katterna är toksöta och tramsar omkring i vanlig ordning. Med min BDD går det fram och tillbaka, men för det mesta håller jag den under kontroll. Jag är mer stabil nu än jag någonsin tidigare varit, vilket känns skönt. Inser dock att jag fortfarande har en del andra problem som jag borde se över. Jag har blivit lite väl duktig på att undertrycka negativa känslor och tankar att de börjat bubbla upp vid de mest oväntade tillfällen. Det positiva tänkets baksida, gissar jag. Jag vill så gärna ge sken av att vara glad och optimistisk att jag liksom "glömmer bort" att jag fortfarande har en massa mörkt och tungt inom mig som inte försvinner bara för att jag går omkring och ler. Jag skulle behöva prata med någon, men jag vet ärligt talat inte vart jag ska vända mig. Lite ledsamt. Kanske skulle det vara värt ett försök med lite hederlig samtalsterapi. Hrm. Jag får klura vidare på det.

Nu ska jag krypa i säng. Tröttheten är överväldigande, och det är lika bra att passa på att somna nu när näsan inte är helt täppt. Avskyr att behöva andas med öppen mun. Huuh. Jaja, godnatt!

Jag brukar handla på coop, då det är den affär som har bäst utbud här i närheten. Jag hade gärna handlat på netto (låga priser, WOHO!) men att nästan varje gång gå därifrån med en ofullbordad inköpslista känns lite sisådär. För en stund sedan befann jag mig hur som helst på centralstationen och jag kände att jag ville köpa med mig ägg hem, och då hemköp i Nordstan då låg snäppet närmre än mitt sedvanliga coop så tänkte jag att ja, dit kan jag ju alltid gå.

Kanske är jag ganska ensam om det här, men finns det inte en föreställning om att hemköp ska vara svindyrt att handla på? Den myten är i alla fall totalkrossad för min del nu. Alltså, FOR REALZIES. Jag höll på att bryta ihop när jag insåg att den kattsand jag i nästan fyra månader slängt ut 90 spänn per påse för enbart kostar 65 kronor på hemköp, att den laktosfria mjölken är två kronor billigare och att den jävla burk vattenkastanjer jag betalade 15 kronor för på coop tidigare idag kunde ha införskaffats för en tia istället.

Dagens i-landsproblem? Icke! Jag går för tusan på socialbidrag. Åh, hemköp, kom i min famn!

Ensamheten, ah den ljuva ensamheten. Efter flera dagars nära konstant umgänge är det skönt att luta sig tillbaka, vara ifred, befinna sig i horisontalläge, mata ögon och öron fulla med amerikanska sitcoms och melankolisk pop. Planlöst slösurfa runt i ett ganska händelselöst cyberspace. Poppa lite popcorn. Slippa ha byxor på sig. Ligga sked med katten, hennes spinnande mot min bröstkorg. Fint. Alldeles finfint.

Det är en märklig känsla när saker och ting plötsligt börjar jobba med en istället för emot. Sedan jag flyttade till Göteborg har de rent praktiska omständigheterna i mitt liv fungerat förvånansvärt bra. Jag har en bostad som jag trivs alldeles ypperligt i, terapin fungerade helt strålande, jag har en stabil och bra kontakt med min handläggare på soc, jag har människor att umgås med när andan faller på och jag har träffat en bra läkare som jag verkligen tror att jag kan komma att känna mig trygg med. Jag har, kort och gott, haft en himla massa tur de senaste tre månaderna och det känns som att jag verkligen borde fokusera på att uppskatta det mer, ta tillfället i akt och tänka på att jag på vissa plan är riktigt lyckligt lottad.

Det är ju så lätt att fastna i bilden av sitt liv som mörkt och hopplöst, till bredden fyllt av motgång efter motgång. För det är ju så min verklighet har sett ut så länge, att jag knappt kan minnas eller identifiera något annat än kaos. Men när jag öppnar ögonen och tittar lite extra, ja, då ser jag att det trassliga garnnystan som representerade min tillvaro och som jag brukade gå omkring och oroa mig för faktiskt har ordnat upp sig ganska rejält. Härligt!

Jag har börjat sova med bar överkropp. Vilken befrielse! Jag förstår numera varför så många tjatar om hur skönt det är att sova naken. Nåja, nu sover jag ju inte helt naken, men det är inte långt ifrån heller. Säkert låter det superfånigt att jag går upp i varv så mycket av att kunna sova utan tröja, men för mig är det en seger. Såhär vågade jag absolut inte göra tidigare. Inte ens när jag låg och toksvettades så klädde jag av mig.

Nåja, nog om det. Idag ska jag till läkaren av en massa olika anledningar jag inte orkar dra upp. Den som vill kan gärna få hålla tummarna för mig.

Som jag tidigare påpekat har det varit illa ställt med sömnen. Detta av flera olika anledningar. Är jag nervös eller orolig så kan jag helt enkelt inte sova, och när jag väl har lugnat ned mig så kan jag nästan räkna med att magen tyvärr har hunnit reagera på oroligheterna och då kan jag plötsligt inte sova av den anledningen. Det har dessutom varit mycket att göra under hösten; tider att passa, platser att befinna sig på, och med min förut så tidskrävande BDD så är det inte så underligt att utsövdhet sällan infann sig. För att vara säker på att hinna blev det ofta att jag fick stiga upp vid fyra på morgonen, behövde jag dessutom duscha blev det ännu tidigare. Att jag dessutom har en granne under mig som, trots tillsägelser, periodvis envisats med att spegla löjligt hög techno nätterna igenom har knappast gjort saken bättre.

Att ständigt gå runt med kroppen fylld av nervositet och ångest är i sig också extremt uttröttande. Numera är jag inte alls så orolig som jag tidigare varit, men jag jobbar fortfarande med min problematik varje dag och kan inte förväntas ha samma energi som en frisk människa.

Det gör mig ohyggligt irriterad när människor inte tycks begripa vad jag har att vara stressad över, eller vad jag behöver hinna med om dagarna. Att vara sjukskriven är väl som att ha semester, right? Suck. Mitt liv är för närvarande att betrakta som en enda stor rehabilitering, vars syfte är att lära mig att återskapa ett normalt liv och leverne, på en normal funktionsnivå. Att inte begripa att sådant kräver stora mängder både energi och tid är, i mitt tycke, urbota korkat. Om en person inte har kunnat använda sina ben på tio år kan man knappast förvänta sig att denne ska vara kapabel att springa lika fort och långt som de som haft sina ben fullt dugliga under samma tidsperiod. På vilket sätt är det inte jämförtbart med vilken annan långvarig sjukdom som helst, somatisk såväl som psykisk?

Nåja, tack och lov så har det ju blivit bättre. Duschandet är jag extra nöjd över. Numera tycker jag att jag duschar i tid och otid, haha. Jag till och med gör det när jag har besök. Liksom ställer mig upp och säger lite nochalant: "Jag ska bara ta en dusch, kommer strax". Fantastisk känsla! Och att sedan kunna svassa omkring här inne, ofixad och med håret blött, inför någon annan, är rent svindlande. Det känns som något fullt normalt och jag gillar't.

Jag har hur som helst påbörjat ett seriöst försök att få ordning på sömnen igen. Läggdags inte en sekund senare än klockan elva, och så minst sju timmars sömn på det, och stiga upp allra senast klockan nio (men hittills har jag ändå - som vanligt - vaknat och gått upp någonstans mellan halv sju och klockan åtta. Skönt!) Jag gissar jag att jag kommer att få hålla på ett bra tag innan det faktiskt ger resultat, men jag känner redan hur bekvämt det är att få mer än fem timmars sömn. Åh, rutiner!

Förresten, från en sak till en annan: vad är det här med att varje gång någon storbloggare ger tips om hur man gör sin blogg bättre, så kommer alltid "ha mer bilder!" upp som en egen liten punkt? Är bilder så fantastiskt viktiga? Ingen av de bloggar jag läser består av särskilt mycket bilder, faktum är att jag kan bli ganska distraherad av för mycket foton, och glömmer nästan bort att fokusera på texten. Så, alltså, eh... Bör jag ha fler bilder? Det känns som att det inte skulle tillföra så mycket, såvida folk inte är hyperintresserade av att se fotografier föreställande mig själv och mina katter, vilket är i stort sett det enda jag fotograferar. Eh. Nog om det. Ha det bra!

Att bli jourhem kan vara ett av mitt livs bästa beslut. Inte en dag går förbi utan att jag känner glädje över de små katternas närvaro, utveckling och framsteg. Jag känner också hur jag själv växer, eftersom jag vet att jag gör skillnad, att jag bidrar till något bra. Somliga kan väl tycka att det finns större och viktigare saker att engagera sig i, men för mig är det här alldeles som det ska. För mig är det oerhört viktigt.

I lördags inföll årsdagen för Milos dödsfall. Hålet i mitt hjärta har ännu inte läkt och minnesbilderna är lika tydliga idag som för ett år sedan. Kanske låter det fånigt, men genom att släppa in Mirjam och Shanti i mitt hem och mitt liv har sorgen blivit lite mer uthärdlig. Ingenting kommer att kunna ersätta det jag hade, men nu kan jag känna att jag kompenserar för den olycka som inträffade. Jag kunde inte rädda Milo, men jag kan rädda dessa två. Och vet ni vad? Det gör mig lycklig.

Imorgon beger jag mig söderut för några dagars bortavistelse. Först Köpenhamn, och sedan diverse tillhåll i Blekinge. Just nu är jag allt annat än peppad. Sömnbristen har sannerligen tagit det bästa av mig. Inser med avsmak att jag inte sovit normalt sedan i somras. Inte undra på att jag är trött. Helst av allt vill jag bara vara hemma, slippa alla jävla förpliktelser och fokusera på att vila upp mig. Slappna av. Vara ifred. Kunna känna att jag har ro att gå promenader igen. Och få ordning på min mage som fullkomligt ballat ur av den stress som härjar i mig. Jag blir illamående, kräks och får diarré om vartannat. Det är fan inte roligt.

Fantastiskt nog har jag lyckats hålla min BDD någorlunda under kontroll, trots att jag är helt knäckt i övrigt. Det är åtminstone något att vara glad över, men jag kan knappast räkna med att det kommer att hålla i sig om jag inte ser till att få rätsida på resten av mitt mående.

Nåja, åka iväg ska jag. Det är inte mer med det. Jag kommer säkert att ha det jättetrevligt, det hyser jag inga större tvivel kring. Men det gör mig knappast piggare.

Uppdatering: såg just att jag fått ett mail från SJ angående det oväder som beräknas löpa amok inatt och imorgon, vilket medfört inställda tåg, ersättningsbussar och en massa annat krångel. Det här gjorde såklart mitt humör bättre. Eller inte... /panik

De flesta som känner mig vet att jag tycker om att läsa, faktum är att man inte ens behöver känna mig särskilt väl för att inse den saken. Då jag tenderar att läsa omkring 50 böcker per år så har jag naturligtvis hunnit med några stycken under min livstid, men jag inser - till mitt stora förtret - att jag inte på långa vägar har läst så många klassiker som man kanske skulle kunna tycka att jag borde ha gjort.

Därför vänder jag mig nu till er läsare om tips i den här frågan, dock kanske inte med de största förhoppningarna ty de flesta som kikar in här och läser är ju sådana som mer eller mindre känner mig, och sist jag kollade så hade jag ingen vän vars läsintresse kommer i närheten av mitt (det skulle i så fall vara Anjocapi, så jag sätter all min tilltro till dig nu, haha!) och tyvärr lider jag brist på läsintresserade vänner/bekanta i största allmänhet, och har så gjort hela livet. Buhu, gnäll gnäll gnäll.

Anyway... Jag är helt enkelt ute efter klassiska böcker som jag, av någon anledning, borde läsa. Om du så har läst dem själv, hört någon annans rekommendationer, eller bara läst om dess läsvärdhet. Äldre såväl som nutida klassiker välkomnas. HIT ME! HIT ME HARD!

För att undvika upprepningar kommer här de jag redan läst:
Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee - Dee Brown
Djurfarmen - George Orwell
Emma - Jane Austen
Förvandlingen - Franz Kafka
Kallocain - Karin Boye
Lassie - Eric Knight
Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams
Mio min Mio - Astrid Lindgren
Moseböckerna
Möss och människor - John Steinbeck
Processen - Franz Kafka
Rebecca - Daphne Du Maurier
Rotlös - Tsitsi Dangarembga
Röda rummet - August Strindberg
Sagan om ringen-trilogin - J.R.R Tolkien
Tom Saywers äventyr - Mark Twain

Böcker som finns i bokhyllan och väntar på att bli lästa:
Djungelboken - Rudyard Kipling
Du sköna nya värld - Aldous Huxley
Flugornas herre - William Golding

Ja, ni ser ju hur smärtsamt kort listan är, heh.