Dom kallar mig Yngve - en blogg om BDD

"Tack vare teceremonin med dess exakta och stiliserade rörelsemönster och dryckesritualer och dess atmosfär av enkla, äkta och förfinade upplevelser står det fritt för alla och envar att till en ringa kostnad förädlas som människa och bli en sann aristokrat, eftersom te dricks av såväl fattig som rik, och just därför har teceremonin en sådan enastående förmåga att ingjuta frid och harmoni i vårt kaotiska liv. Ja, universum ekar allt tommare, de förtappade begråter skönheten, tillvaron ter sig alltmer andefattig. Så låt oss dricka en kopp te. Tystnaden sänker sig, man hör vinden som susar utanför, höstlöven rasslar och virvlar iväg, katten sover i en varm ljusstrimma. Och för var klunk sublimeras tiden."

- Muriel Barbery, "Igelkottens elegans"

Värmen har anlänt, och det med besked. Jag svettas floder och förbannar min kropp i största allmänhet. Jag avskyr när hettan dyker upp på det här viset, utan smidig övergångsperiod. Jag kan liksom inte hantera det, varken fysiskt eller psykiskt. Måste intensivvänja mig vid värmen nu, så att jag klarar av sommaren. Ur alla aspekter. Måste få kroppen att anpassa sig till värmen, måste se till att tygla den uppsjö av BDD-infekterade tankar och beteendemönster som omedelbart dyker upp, måste se över min diabetes. Måste, måste, måste. Så idag har jag suttit ute en lång stund och till och med lyckats fånga lite solbränna.

Oroar mig mycket för min bristande sömn. Den förhöjda temperaturen gör det knappast lättare. Men jag känner hur tröttheten tar över mer och mer, snart ger kroppen nog upp och somnar av sig självt. Det brukar den göra tillslut. En människa kan inte gå sömnlös hur länge som helst. Och apropå det så tänker jag gå och lägga mig. Hade planerat att göra det tidigare, men fastnade i dagboksskrivande (ja, med papper och penna!)

Godnatt. Hoppas jag.

Jag kan bli så onödigt provocerad av de mest löjliga ting. Jag inser att jag borde utsätta mig oftare för människor för att därigenom vänja vid mig alla störande förteelser samt i huvudet börja mässa du är större än din irritation, du är större än din irritation, du är större än din irritation tills det sitter som en smäck.

Nä, nu tar jag tag i den berömda kragen, sätter skön musik på repeat och slänger ihop lite mat innan det är dags att röra den här dåliga ursäkten till kropp bort till herr Högmans residens, där alkohol och umgänge väntar. Förhoppningsvis blir det trevligt. Jag är vansinnigt opeppad, men det är åtminstone solsken ute och det brukar jag ju inte vara den som klagar över.

Apropå klagan: så fruktansvärt ovärt att jag köpte en ny mobiltelefon för 500 spänn när den visar sig krångla ännu mer än min gamla. Måste man verkligen punga ut tusenlappar för att kunna föra fungerande telefonsamtal? Jag vill inte ha någon smartphone med för mig helt onödiga funktioner, jag vill kunna prata och skicka sms. När blev det för mycket begärt? HERREGUD! Åh, jag blir så trött...

Mår så jävla uselt och skulle mest vilja utföra en hemmagjord lobotomering. Men ikväll ska jag förtära alkohol så det får väl ses som någorlunda likvärdigt. Äsch, jag ska inte dricka mig dumfull, en snedfylla känns nämligen som en högst onödig risk. Ska hur som helst ta mig in i duschen nu. Jag både luktar och ser ut som något som borde ligga dött och begravet. Lagom förtjusande.

Tycker bestämt att tiden kan röra sig lite snabbare nu, så att jag får träffa min läkare och ta upp det här med antidepressiv medicin. Jag kan nämligen inte leva såhär längre, situationen är fullkomligt ohållbar och jag är rädd för vad som kan ske om jag stannar kvar i samma sits mycket längre till. Bortsett från den absolut tänkbart värsta utgången (att jag får för mig att begå självmord) så finns ju risken att jag i mitt depressiva tillstånd börjar ta steg tillbaka i min BDD-utveckling. Ingenting är att ta för givet, jag kan inte vara passiv och förvänta mig att framstegen kommer att fortsätta att rulla på om jag ingenting gör, lika lite som jag kan förvänta mig att mitt blodsocker kommer att se strålande ut om jag inte sköter min diabetes med rätt mängd insulin, mat och regelbundna kontroller.

Nu har jag en fråga till er läsare. Har ni provat något antidepressivt som ni tycker har hjälpt riktigt bra? Jag är medveten om att vi alla är olika och påverkas därefter, men jag som har en mycket begränsad kunskap kring psykofarmaka skulle verkligen uppskatta lite vägledning. De antidepressiva jag tidigare provat är fluoxetin och sertralin, men erfarenheter kring även dessa tages tacksamt emot.

Alltså, jag är en sådan himla fegis. Man kan ju tycka att modet bör stiga på internet, något jag föreställer mig är verkligheten för de flesta andra, men själv blir jag som en skrämd hare inför risken att hamna i något slags blåsväder. Förmodligen mycket just på grund av somliga av dessa "modiga" individer i cyberspace som i sin lilla anonyma bubbla inte drar sig för varken det ena eller det andra.

Det här skapar ju problemet att jag har hemskt svårt att nätverka med andra bloggare. Jag undviker att lämna kommentarer under andras inlägg, framför allt sådana vars innehåll är viktigt, berörande eller riktigt intressant och där jag verkligen har tankar/känslor/åsikter som jag skulle vilja dela, men även gällande vardaliga och helt oskyldiga poster. För tänk om någon klickar sig vidare in på mitt namn och börjar läsa min blogg enbart i syfte att hitta samt peka ut fel? Hemska tanke!

Ja, jag vet att det här är skitfånigt, men folk kan ju vara så omotiverat elaka och jag orkar liksom inte med det. Det här är också varför jag mest bara skriver en massa trams här i bloggen, och inte går in på så särskilt mycket annat än mitt eget liv och leverne. Då finns det ju mindre att attackera. Suck. /Konflikträdd

Nu borde väl ändå den jäkla bostadstilläggsansökan vara klar och redo att behandlas. Det har varit ett himla krångel. Min första ansökan kom tydligen inte fram, trots tre(!) frimärken på kuvertet. Om det är posten eller försäkringskassan som strulat till det orkar jag inte spekulera i, konsekvensen är ju densamma oavsett. Så jag fick snällt skicka in en ny ansökan, ännu en gång kopiera och skriva ut vad som känns som en miljard papper. Idag pratade jag med FK och enligt personen i telefonen så ska allting vara i sin ordning nu. TACK! ÄNTLIGEN! Håll nu tummarna för att det inte uppstår mer problem och att de jobbar så pass fort att jag får min utbetalning nästa månad. Jag är så infernaliskt trött på att vara ekonomiskt urlakad. Tre och ett halvt år på försörjningsstöd. Känn på den, ni.

Som de flesta läsare av den här bloggen förmodligen redan känner till, så är jag uppvuxen i landskapet Blekinge, och några mil västerut från där jag själv växte upp så finns ett område som kallas för Listerlandet, där den närmast fullkomligt obegripliga dialekten listerländska frodas. En vän postade just följande bild på facebook. Jag skrattade så hårt att jag för ett ögonblick trodde att jag skulle kissa på mig.

Obs! Varning för gnäll.

Som jag tidigare uppgett så är tvättmaskinerna här helt åt helvete och får mina textiler att lukta fyllespya. Jag har nu lyckats rädda nästan alla mina handdukar genom att tvätta dem upprepade gånger med vittvättmedel i 90 grader. So far, so good, men hur i hela helvete ska jag göra med allt annat som inte tål så hög temperatur? Jag har märkt att om jag kör maskinerna på 90 grader innan det är dags att tvätta min övriga tvätt så ökar chanserna att de kommer ut med en behagligare doft. Men vad fan, en tvätt om 90 grader tar ju nästan två timmar och sedan tar den sedvanliga 60 graders-maskinen en timme, och då uppstår ju genast det besvärliga faktum att jag omöjligt kan hinna få allting rent och torrt eftersom den längsta tvättiden är fem timmar, och den är ta mig fan så gott som alltid upptagna. Då återstår tretimmarspasset och jag behöver knappast förklara mer ingående kring varför det är ett problem. Maskinerna är dessutom löjligt små, så hur jag än skulle vilja stuva in allting så är det fullkomligt omöjligt. Och haha, en av maskinerna har ta mig fan den dummaste konstruktionen någonsin; mellan luckan och trumman finns nämligen en skåra på ett par centimeter där trosor och strumpor ALLTID åker in och således inte blir ordentligt tvättade. Så mina underkläder går enbart att tvätta i den ena maskinen, naturligtvis den som är en aning större och skulle lämpa sig bäst för sängkläder och handdukar. Alltså... Varför? Varför, varför, varför?

Idag har jag tvättid och jag har fan inte tid att köra en omgång på 90 grader, så det återstår att se hur jävligt mina kläder kommer att lukta när de torkat. Extra spännande blir det ju eftersom i stort sett allt jag äger befinner sig där nere just nu, eftersom jag inte tvättat på över två veckor. Det råder stor klädbrist i casa de Yngve och det blir ju knappast trevligare när de få plagg jag har envisas med att lukta som något som borde spolas ned i en toalett.

Så. Klagosång avslutad för den här gången.

Det råder en rent vansinnig ambivalens i mitt inre. Å ena sidan blir BDD:n verkligen bättre och bättre, min framtidstro har ökat och jag känner en genomgående tillit till att jag faktiskt kan komma att bli "frisk" och leva ett normalt liv. Å andra sidan sjunker jag djupare ner i det depressiva där mitt känslo- och tankemönster domineras av en hopplöshet farligt nära gränsen till dödslängtan.

Det hela känns högst prekärt. Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig tidigare upplevt en sådan här kluvenhet; att bada i ett tilltagande ljus och på samma gång famla i fullkomligt mörker. Två sidor av samma mynt, omöjligt att kasta bort.

Jag vet inte vart jag vill komma med att skriva det här, jag antar att jag bara vill få det ur mig. Är det någon som har upplevt något liknande så skulle jag inte ha något emot att höra om det. Jag känner mig faktiskt ganska ensam.

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv
För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill visa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du är
För allt du ville vara

Förlåt dig själv

- Jonas Gardell

I måndags fotograferades jag i samband med en intervju; något jag såklart inte kände mig särskilt bekväm med men hey, vad ska man göra? Så där stod jag utomhus bland folk och lät mig fångas på bild. Det hela var tack och lov över snabbt och efteråt sa jag till fotografen, på skämtsamt allvar, att nu hoppas jag minsann hen fått mig att se snygg ut, varpå hen log och svarade: "Ptja, det finns ju alltid photoshop!"

För så lite som för ett år sedan hade en sådan kommentar knäckt mig fullkomligt, jag hade ältat den om och om igen och börjat överväga att aldrig någonsin lämna mitt hem igen. Men nu? Ingenting. Jag bara log tillbaka och fnissade lite grann.

Nog kan en förvisso tycka att det inte är det smidigaste att säga till en BDD-drabbad, men å andra sidan så hade fotografen suttit med under halva intervjun och bör således tydligt uppfattat att jag är är påväg bort från BDD:n, att jag kan skoja om mitt elände och till och med stundtals se de riktigt skrattretande delarna av min sjukdom.

Poängen är i alla fall att det känns skönt att min hjärna så sakteligen börjat upphöra med att automatiskt dra iväg åt sämsta tänkbara håll. Det får mig mer och mer att tro att jag en dag kan komma att leva ett friskt liv.

Den här boklistan har legat halvt ifylld bland mina utkast i nästan två år, så nu är det minsann dags att låta den möta ljuset i bloggen. Det vore jättekul om ni, kära bloggläsare, också vill fylla i listan, antingen i ett eget blogginlägg som ni hemskt gärna får länka till eller rakt upp och ned i mitt kommentarsfält, så att jag kan se hur ni svarade. Med vänliga hälsningar, boktönten_87

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
"Vingklippt ängel" av Berny Pålsson
Jag har aldrig gillat misärlitteratur, det vill säga självbiografiska böcker om tragiska uppväxtförhållande, drogmissbruk, pyskisk ohälsa etc. De är vanligtvis fyllda av unken självömkan och framför allt dåligt språk. Budskapet tenderar att vara luddigt och bokens syfte tycks inte vara större än att författaren vill "berätta sin historia". Kort och gott ger det mig ingenting, och "Vingklippt ängel" var inget undantag. Att fröken Pålsson dessutom romantiserar blod, psykoser och vad som förefaller att vara riktigt störda vänskapsrelationer gör det bara desto mer obekvämt att läsa.

"Sagan om Ringen"-trilogin av J.R.R Tolkien
Det enda karaktärerna egentligen gör är att gå. Emellanåt röker de också piptobak. Det här tyckte Tolkien det behövdes tre böcker att förklara. Jag förstår inte fascinationen. På plussidan är de relativt välskrivna och mycket lättlästa, men det hindrade mig ändå inte från att tappa läslusten under det närmsta kvartalet efter att ha tagit mig igenom dessa tre.

"Processen" av Franz Kafka
Så subtil att jag stundtals undrade vad jag egentligen läste om.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Många böcker har påverkat mig, alla på olika sätt. Jag kan omöjligt säga villken som påverkat mest, men för att åtminstone nämna en som verkligen stuckit ut: "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson. Sällsamt vacker. Jag var närmast salig under läsningen, hela mitt inre var fyllt av något som enbart kan beskrivas bäst med ordet "ljus".

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Nej. Men "Fånga natten" av Dean Koontz hade sina kusliga ögonblick.

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag har ett bokmärke av tyg, som ser ut lite som en orientalisk matta i sitt mönster. Om jag inte minns fel så fick jag det av min farmor för en massa år sedan. Jag använder det flitigt.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
När som helst! Om morgonen, på dagen, om kvällen, på bussen, medan jag väntar på något. Jag tar varje chans jag får.

6. Vilken var den första bok du läste?
Det minns jag tyvärr inte.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Pocket. Att de är små och väger mycket litet gör dem behändiga att ha med i väskan, de är billiga att köpa och alltid i samma storlek - vilket skapar en behaglig symmetri i bokhyllan. Inbundna böckers oregelbundethet i storlek gör mig frustrerad, således har jag också ett ständigt pågående projekt att byta ut mina inbundna mot pocket när tillfälle ges.

8. Vilken bok läser du nu?
"Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami

9. Och vilken sida är du på?
Sida 36. Jag har just börjat.

10. Brukar du lämna ”kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dem, spiller mat/dryck på dem & andra barbariska åtgärder?)
Skulle aldrig någonsin klottra i en bok, men jag är överlag inte den som är medvetet försiktig med mina böcker, eller kräver att andra ska vara det. Jag bryr mig inte om ifall de blir skavda i kanterna eller om det viks hundöron på bladen. De är till för att användas! Undantaget är naturligtvis om boken ifråga inte längre går att få tag på, då är jag extremt petig.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Titeln är ju ganska viktig, då den säger en hel del om innehållet. Omslaget är mig däremot irrelevant.

12. Sidantalet, då?
Har ingen betydelse. Verkar en bok bra så spelar det ingen roll om den är på 150 eller 1000 sidor.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Verkligen inte.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Hah, flera stycken. Den jag har läst flest gånger är "Odjurets tid" av Jonas Gardell. Som tonåring var jag fullkomligt kär i den.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Jag tappade en världatlas på tårna en gång. Det gjorde lite ont.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Förr var jag lite manisk och ville absolut inte göra mig av med en enda bok, inte ens de dåliga. Numera rensar jag friskt och skänker bort till vänner och second handbutiker. Det senaste året har jag rensat bort över hundra böcker.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Sällan. Jag har redan bunkrat upp med lektyr i badrummet för långdragna bruna stunder.

18. Finns det någon/några böcker du anser att alla borde läsa?
Personligen anser jag att människor borde läsa mer i största allmänhet och inte enbart begränsa sig till ett fåtal böcker som fått etiketten "bör läsas". Men för att åtminstone dra till med något så säger jag spontant "Kallocain" av Karin Boye. Den är intressant, och tycks tyvärr ha hamnat lite i skymundan.

19. Hur många böcker skulle du säga att du läser per år?
50-100 böcker.

20. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Sedan år 2006 dokumenterar jag allt jag läser. Tidigare skrev jag inte upp mer mer än titel + författare + antal sidor, men nu har jag börjat betygsätta så smått samt lägga statistik över vilka månader jag är mest aktiv i mitt läsande, hur stor andel (för mig) nya författare jag utforskar, hur uppdelningen ser ut mellan kvinnliga och manliga författare och så vidare i all oändlighet. Såklart skriver jag ner mina avklarade böcker i kronologisk ordning. Jag har också en lista över böcker jag ska läsa/köpa, som regelbundet fylls på med nya titlar. Den kommer nog aldrig att ta slut.